la vida loca

så var det måndag igen. tycker veckan bara består av måndagar och fredagar. livet går så sjukt snabbt och man hinner knappt leva. alltid längtar man till något annat, tills imorgon, till helgen, till att träffa vännerna, till sin käresta. men när man väl är där har man svårt att uppskatta och verkligen njuta av ögonblicken. istället så kommer man på det efteråt, vad roligt man hade då, tänk om livet kunde vara så lätt nu osv.

för några år sedan var jag på stand-up och såg anna-lena brundin, hon körde med så otroligt bra gejer. dels det här med att man verkligen ska ta tillvara på livet och försöka leva nu, och inte hela tiden längta till framtiden. att göra förändringarna nu och vara nöjd, helt enkelt. sjukt egentligen men den informationen måste man tydligen få höra lite då och då, annars är man tillbaka i träsket igen. det kan visa sig på många olika sätt, det kan vara att höra att någon (vem som helst) har blivit allvarligt sjuk, eller se en film som får att tänka; shit vad bra jag har det, eller bara råka få upp en tanke om att man är frisk, att man har fötts med armar och ben och en hel kropp.

man får helt enkelt ett wake up call och så lever och njuter man. en tid. sen är man tillbaka. då gäller det att det dyker upp något som får en att se hur bra man har det egentligen. det kan vara anna-lena eller något helt annat, men vi behöver få höra det. om och om igen. för vi glömmer bort så lätt.